- Då säger vi klockan ett.
- Bra, då kommer jag tio i.

Äntligen ska jag få träffa legenden Bebo Valdés! På 50-talet var han en av Kubas mest populära orkesterledare. Över ett telefonsamtal bestämmer vi oss för att träffas i hans kvarter Brandbergen, en förort söder om Stockholm där han har bott i över trettio år. Vi kommer överens om att han ska möta mig vid busstationen klockan ett.
Då säger han att han kommer vara där tio minuter innan.
- Jag brukar alltid komma strax innan avtalad tid.

Det är en kall höstdag när vi träffas. Bebo Valdés står och väntar när jag stiger av bussen. Han är iklädd en tjock, grön täckjacka. Vi sätter oss på ett café i Brandbergens centrum och Bebo bjuder på kaffe som värmer skönt. Sedan börjar han att berätta sin historia för mig.

Bebo - den förstfödde
- Jag föddes 9 oktober 1918 och växte upp i den lilla by Quivicán 37 km söder om Havanna. Jag har sex yngre syskon, fem bröder och en syster, och alla lever fortfarande. Mitt egentliga namn är Ramón Valdés. På Kuba kallar man de förstfödda för "bebo", jag var det första barnet och har blivit kallad för Bebo i alla dagar.
- Jag undrar om jag någonsin blir så gammal att de slutar kalla mig för det, tillägger Bebo med ett skratt.

En fattig men lycklig familj
- Vi var en fattig men lycklig familj. Pappa var revisor och mamma tog hand om oss syskon. På den tiden var de flesta kvinnor hemmafruar. Fast mamma arbetade extra som sömmerska.

Fastern spådde karriären
- Min faster sa tidigt att jag skulle bli musiker och hon fick rätt. Jag var intresserad av musik redan som liten. Mina föräldrar hade inte tillräckligt med pengar för att sätta mig i musikskola, men det fanns en pianolärarinna i byn som gav mig pianolektioner. Hon kommer alltid att vara en mycket speciell person för mig, i två år tog jag pianolektioner av henne utan att behöva betala. Vi hade inget piano hemma som jag kunde öva på, utan jag tittade på hur hennes fingrar rörde sig. Senare när jag hade råd köpte jag mitt första piano för tre dollar. Jag kommer ihåg att det var fullt med termiter.

Demokrati och surströmming
- Det bästa med Sverige är demokratin. Jag lämnade Kuba 1960 eftersom att jag inte var för regimen. Jag har alltid betraktat mig själv främst som musiker, politik är jag inte intresserad av. Efter att ha varit en populär artist fick jag efter revolutionen 1959 inte längre några jobb. Staten blev ägare till allt. Eftersom jag inte ville gå med i kommunist-partiet fick jag sparken och ingen vågade nyanställa mig. Jag tycker varken om extremhögern eller extremvänstern, men jag anser att alla måste få ha sin egen åsikt om saker och ting. Det sämsta med Sverige måste vara surströmmingen, den har jag svårt för.

Som en drog
- Det är som en drog. Jag kommer att fortsätta till mitt sista ögonblick.
Det är musiken Bebo pratar om. Samtidigt är musicerandet att sätt att uppmuntra en av sina söner som bor i Sverige, att spela och satsa på musiken. Bebo spelar fortfarande piano varje dag och han studerar då och då sina gamla musikböcker. Ibland känner han av allt pianospelande, han kan få ont i ryggen och i det ena benet som han använder till pianopedalen. Fingrarna är däremot fortfarande lika flinka.

Minnen från Havanna
Bebo studerade musik på Havanas konservatorium innan han inledde sin karriär. Han kom att leda flera populära orkestrar, ibland spelade han själv med. Den berömde musikern Benny Moré var sångare i en av orkestrarna. Bebo arbetade på radion Radio Mil Diez, där han bl a arrangerade låtar åt Celia Cruz. Han turnerade också en hel del i Mexiko. Det var Bebo som hittade på rytmen Batanga, som tyvärr inte fick någon större framgång. Jag frågar Bebo vad han tror att han hade gjort om han hade kunnat stanna på Kuba.
- Förmodligen hade jag stannat kvar på Tropicana i Havanna där jag arbetade som pianist och musikalisk ledare i tio år. Tropicana är den världsberömda kabarén som är en av Kubas stoltheter.

Bebo tänker ofta på Kuba men har svurit på att aldrig återvända. Många av de släktingar och vänner som han lämnade på Kuba har gått bort eller flyttat utomlands. En av hans kubanska söner, jazzpianisten Chucho Valdés, som bor kvar har vunnit stora framgångar internationellt med sitt band Irakere. Bebos kubanska dotter Mayra är en populär sångerska.

Bebos senaste skiva "Recuerdos de Habana" - minnen från Havanna - är en instrumental samlingsskiva som han spelade in förra hösten i Stockholm, bl a tillsammans med sonen Rickard Valdés. Jag frågar Bebo vad han tycker om dagens musik. Han tänker efter en stund.
- Jag tycker om den, de har vänt tillbaka till det ursprungliga.
Bebo tänker säkert på de äldre kubanske musiker som nu turnerar världen runt i slutsålda konserthus.