www.salsason.com

PORTRÄTTET
Text: © Nilla Smedberg Foto: © Louise Wohlfahrt
På tu man hand med Maria Llerena
Aktuell: evig salsadrottning.

Maria Llerena undervisar en grupp barn i afrorytmik.

Talande trummor och levande sköldpaddor
Jag träffar Maria Llerena på hennes lokal Caramba vid Mariatorget i Stockholm.
Jag kommer in från den bitande vinterkylan och stiger in i en varm lokal där det hänger färggranna paraplyer i taket och ballonger på väggarna. Maria är mitt uppe i en lektion i afrorytmik för barn. I en ring sitter föräldrar med sina små barn och slår på trummor i olika rytmer. Mitt i ringen befinner sig en livs levande sköldpadda som lugnt tittar sig omkring.

Jag får senare en pratstund med en ung mamma som har gått på lektioner i afrorytmik för barn sedan hennes son var fyra månader gammal. Hon säger att hon vill ge sin son upplevelsen av rytm och musik tidigt i livet.
- I Afrika lär sig barnen rytmik och dans från det att de föds. Mamman bär med sig barnet överallt och i och med det känner barnet trygghet i mammans naturliga rörelser och rytm.
Den unga mamman tar varligt upp sin son i famnen och tillägger:
- När min son ser en trumma skyndar han snabbt fram till den och börjar slå på den.
Andra barn, som inte har gått här, vet inte vad de ska göra.
När jag pratar med Maria Llerena stämmer hon in.
- Man föds inte med rytmen i blodet, utan man lär sig den från barnsben. Barn härmar de vuxna. Barnen gör kanske inte som de vuxna säger utan som de gör. Det rytmiska språket lär man sig liksom man lär sig det talade språket. Alla kan lära sig att dansa och träna upp rytmkänslan.
Maria berättar om lektionerna i afrorytmik för barn där hon blandar svensk tradition med kubansk.
-Vi sjunger och dansar till svenska barnvisor med afrikanska och latinamerikanska rytmer.

Danslektioner för döva
Förutom lektionerna i afrorytmik för barn ger Maria också lektioner i salsa för seniorer.
- I Sverige är det mest ungdomar som dansar salsa. På Kuba är det de äldre som dansar bäst salsa - eller son - som är grunden till salsa. De unga på Kuba växer idag upp med många andra musikstilar och influenser.
När Maria hade bott i Sverige en tid och hennes släktingar kom och hälsade på undrade oroligt hur det stod till med Maria. Saken var den att hon inte gestikulerade lika mycket längre. På Kuba använder man stora gester och mimik när man pratar. Idag gestikulerar Maria igen.
- Det är nog därför som jag har lätt att kommunicera med döva personer. Jag använder hela kroppen för att göra mig förstådd.
Maria undervisar i dans och rytm för folk med olika handikapp, bl a döva.
- Döva personer lär sig rytmen genom att känna och se. De känner vibrationerna i musiken.
Maria förklarar att hon tycker att alla borde lära sig dansa.
- Man mår bra psykiskt om man har känsla för rytmik och har en bra kroppskontroll. Man lär sig att tycka om sig själv. Jag försöker också få svenskarna att bejaka sin kvinnlighet respektive manlighet.

Växte upp i staden där cha-cha-cha föddes
Maria växte upp med sin mamma och fyra syskon i staden Cienfuegos på Kuba.
Pappa var en kubansk sjöman som lämnade familjen när Maria var liten. Maria ville bli artist redan som barn. Musiken var alltid närvarande.
- Mamma tyckte mycket om musik och dans. Jag minns hur hon sjöng medan hon tvättade kläder. Och det var alltid någon granne som spelade eller sjöng.

I Cienfuegos bodde också mannen som hittade på rytmen cha-cha-cha: Enrique Jorrín. Han skrev bl a den populära cha-cha-chan La engañadora (bedragerskan) som handlar om en vacker ung kvinna med kurviga former. Alla män åtrådde henne tills den dag då man upptäckte att formerna inte var äkta utan utgjordes av kuddar som hon stoppade i byxan för att rumpan skulle se större ut.
- Tänk, säger Maria med ett skratt, sången kunde ha handlat om mig. Jag var väldigt slank som ung och jag drömde om en stor rumpa eftersom det anses attraktivt på Kuba. Jag stoppade också upp kuddar i byxan en tid. Här i Sverige är skönhetsidealen nästan tvärtom. Kvinnor som av naturen berikats med stor rumpa gör allt för att dölja sig i stora, säckiga byxor
Cha-cha-cha fick sin genomslagskraft i Cienfuegos och tog sig sedan vidare till Havanna och efter det till resten av världen.
- Jag måste ha varit en av de första ungdomar som dansade till cha-cha-cha.
På Kuba arbetade Maria som sångerska och dansös bl a på kabarén Tropicana.
- Det är livsviktigt med musik och dans för oss kubaner, vi klarar oss inte utan det. Ofta uppkom och utövades de nu kända kubanska rytmerna i de allra fattigaste kvarteren på Kuba, kanske för att det var ett sätt att glömma de svåra omständigheter de levde i.

Den svenske kulturantropologen och flickan från Havanna
- Jag arbetade då och då på den kubanska TV-stationen som artist. Det fanns en svensk kulturantropolog som arbetade i närheten. I början var han för blyg för att komma fram och prata med mig, men en dag tog han mod till sig. Det var för hans skull jag lämnade Kuba och flyttade till Sverige och i och med det gick en dröm i uppfyllelse om att upptäcka världen utanför det kubanska ö-riket.
I Sverige blev Maria känd som flickan från Havanna, hon uppträdde bl a i Hylands hörna och med Evert Taube. Hon turnerade runt om i landet tillsammans med musiker från skilda delar av världen för att förmedlade olika kulturerna via musiken och dansen. Musikern Bebo Valdés skrev flera arrangemang för Maria.
- Jag var ute i många skolor och introducerade bl a karnevalen för barnen. På den tiden var inte begreppet karneval känt i Sverige. När jag sa till barnen att vi skulle ha en karneval trodde de att jag menade kannibal…

Demokrati och ensamhet
- Det bästa med Sverige är demokratin. Det sämsta är ensamheten. Det kan vara svårt att lära känna människor här, speciellt kommunikationen mellan man och kvinna kan vara komplicerad då ingen vågar ta kontakt.

Musikalen Annie
För tillfället spelar Maria med i musikalen Annie på Göta Lejon flera gånger i veckan. Hon är med i ensemblen där hon sjunger och dansar. Musikalen utspelar sig på 30-talet i New York och handlar om den egensinniga rödhåriga flickan Annie som växer upp på ett barnhem.
Maria har hela tiden många projekt på gång. Jag frågar om hon har någon fritid.
- Nej, väldigt lite, men det är det här jag tycker om. Jag kommer att hålla på med musik och dans så länge jag kan. Det som är tråkigt är att jag inte har tid med någon man.
Jag lämnar Maria och värmen på Caramba och går ut i vinterkylan igen. I bakgrunden hör jag salsamusik strömma ut ur högtalarna.