Salsan inte alltid självklar för Rickard
- När jag var barn visste jag inte att pappa var känd. Han visade mig fotografier på de band han ledde när han levde på Kuba och jag fick höra hans gamla skivor, men det var först när jag var tolv år och åkte med honom till New York som jag förstod. På flygplatsen blev han omringad av journalister som ville prata med honom.

Bebo Valdés lämnade Kuba efter revolutionen eftersom han inte stödde den nya regimen. Sedan dess har han levt ett stillsamt liv i Sverige där latinamerikansk musik inte alltid varit lika populär som den är nu. Under senare år har Bebo fått flera prestigefyllda pris. 1996 blev han Grammynominerad för CD:n "Bebo rides again", den första skiva han spelade in på över 30 år. I september år 2002 vann Bebo en Latin Grammy och i februari 2003 en Grammy för "Best traditional tropical latin album" med skivan "El arte del sabor".

I grundskolan tog Rickard lektioner i trummor på den kommunala musikskolan, men la sedan musiken på hyllan. Efter högstadiet var han skoltrött och hoppade av gymnasiet efter en tids studier och provade istället på en mängd olika yrken.
- Hemma lyssnade pappa på latinjazz och afrokubansk musik, men jag var ung och uppskattade inte de rytmerna. Det var först när jag arbetade som kock på jazzklubben Fasching i Stockholm som jag fick upp intresset för latinamerikansk musik. De spelade salsa vissa kvällar och jag tyckte att det inte lät så dumt ändå.

Rickard fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till
Att Rickard själv började spela salsa kan han till stor del tacka sin far för.
- Jag ville inte längre arbeta som kock och en dag sa pappa att jag måste skaffa mig ett yrke. Han erbjöd sig att undervisa mig i grunderna i latinamerikansk musik. Jag funderade på förslaget i en veckas tid och frågade om han menade allvar. Sedan packade jag upp mitt gamla trumset från källaren och vi gick och köpte timbales.

Bebo började att undervisa Rickard dagligen hemma i Brandbergen i Stockholm.
- Pappa skrev ner noter åt mig och jag satt och tragglade med mitt trumset. Ibland hade vi vilda diskussioner om vad som var acceptabelt musikaliskt, jag gillar ju modern kubansk timba, vilket pappa inte är lika förtjust i.
Efter ett års studier och övning var Rickard redo för att börja uppträda med Bebo. De gjorde bl.a. några turnéer i Spanien. Fortfarande övar de tillsammans, men inte lika ofta.
- Jag är långt ifrån pappas klass. Jag har ganska bra gehör och känsla, men behöver bli mycket bättre rent tekniskt.

Resan till Kuba
- Pappa var nervös när jag bestämde mig för att åka till Kuba, men jag ville studera musik och lära känna alla släktingar som jag inte hade träffat tidigare.
Rickard hade sällskap av två svenska vänner, en av dem var Magnus Gudmunsson, f.d. basist i svenska salsabandet Calle Real där Rickard spelar slagverk.

Mötet med halvbrodern Chucho Valdés
- Jag och mina svenska vänner fick bo i ett av min bror Chuchos hus, som låg i ett lugnt villaområde i utkanten av Havanna.
Chucho Valdés är en världsberömd jazzpianist och grundare av gruppen Irakere, han är även trefaldig grammisvinnare och leder numera en kvartett.
- Jag vet att vi bodde bättre än många andra. Vi hade eget rum, rinnande vatten och elektricitet dygnet runt. Min bror Chucho har lämnat sitt band Irakere efter över 20 år och har istället bildat en kvartett för att kunna koncentrera sig mer på sitt pianospel. Kvartetten repeterade i huset där vi bodde.

Rickard har fler kända släktingar, bl.a. halvsystern Mayra Valdés som numera leder Irakere där hon också är sångerska och spelar slagverk. Rickards andra syster Miriam är pianolärare på skolan Amado Roldan i Centro Habana och hennes son Roberto Carlos är pianist i Los Van Van.
- Jag umgicks mycket med familjen och vänner till familjen. Roberto Carlos och jag blev väldigt goda vänner och vi var ute och festade tillsammans på en del nattklubbar.

Skolan fullbokad när Rickard kom fram
- Mitt huvudmål med resan till Kuba var att studera musik. Innan jag åkte bokade jag plats på musikskolan CNSEA där jag skulle studera. Jag ringde, faxade och mailade skolan så att allt skulle vara i ordning när jag kom fram. Men väl på plats i Havanna fick jag beskedet att det inte fanns några lediga platser kvar.
Det visade sig att samtliga musikskolor var fullsatta och Rickard fick istället ta privatlektioner.
- Jag lyckades få lektioner av Edel som spelar trummor och timbales i Charanga Forever. Han var suverän och jag lärde mig mycket av honom. Charanga Forever är ett av mina favoritband och de var riktigt heta på Kuba när vi var där. De spelar hård timba utan att smöra.

Bäst drag på matinéerna
Vi såg många kända salsaband i Havanna, bl.a. Los Van Van, Issac Delgado, Charanga Forever och Habanera, Pupy y los que Son Son, Azucar Negra och Bamboleo. Jag fick kontakt med flera musiker som kände pappa och min bror Chucho. En helg fick vi följa med Manolito y su Trabuco ut på på landsbygden där de skulle uppträda.

Rickard tycker mycket om att dansa och favoritstället i Havanna blev La Casa de la Música som ligger i Miramar.
- Vi upptäckte att banden spelade bäst på matinéerna, som var billigare än kvällskonserterna där turisterna skockades. Det är fler kubaner på matineérna och då är musikerna tvungna att ge allt eftersom kubanerna inte skulle acceptera en oengagerad grupp som spelar.

Att vara turist och kuban på samma gång
- Jag fick uppleva Kuba utifrån två olika perspektiv, både som turist och som kuban. I början togs jag för kuban och blev ofta stoppad av polisen som ville se mina identitetshandlingar, speciellt när jag var ute och promenerade med mina svenska kompisar. Polisen trodde nog att jag ville åt mina kompisars pengar.

På uteställen blev de kubanska tjejerna genast mer intresserade när de hörde att jag pratade ett främmande språk. Folk förundrades över att jag var svensk, men ändå kunde dansa salsa - som om det inte skulle finnas några svenskar som kan dansa salsa! Familjen betyder väldigt mycket på Kuba, de tar hand om varandra. Mina släktingar tog emot mig med öppna armar, fast vi aldrig hade träffats tidigare.

Gillar att slå på saker
På frågan om varför det blev slagverk och inte piano för Rickard (som för pappa Bebo och brodern Chucho) tänker han efter ett kort ögonblick.
- Jag har alltid gillat att slå på saker och har alltid älskat rytmer, så de två sakerna hänger ihop. När jag var yngre boxades jag och även där är det viktigt med rytmen.

När det gäller förebilder har Rickard flera, bandet Earth, Wind and Fire är dock favoritgruppen genom tiderna.
- Jag har alltid gillat svart musik - soul, jazz och 70-tals R&B. Inom salsan tycker jag mycket om timba, men även gammal traditionell musik som exempelvis son, danza, danzon och rumba.

Filmen Calle 54 följdes av en turné och flera skivinspelningar
År 2000 spelades musikdokumentären Calle 54 in i New York. Den behandlar stora kubanska musiker och Rickards pappa Bebo Valdés spelar piano i två duetter i filmen, en tillsammans med sonen Chucho och en med basisten Cachao. Vissa scener med Bebo är inspelade på Gålö i Sverige. Filmen släpptes 2001 och blev kritikerrosad, men kom aldrig upp på de svenska biodukarna.

Efter dokumentären följde en turné i Spanien och Italien, där Rickard fick spela med sin pappa och andra kända musiker som Paquito D´Rivera, Patato Valdes och Giovanni Hidalgo. Turnén avslutades med tre olika skivinspelningar i USA för Bebo där Rickard spelar på en CD och även på flera av spåren på en av de andra.
- Vi spelade också in en skiva i Spanien där vi blandade latinamerikanska rytmer med flamencosång. Det var spanjoren Diego "El Cigala" och kubanen Lazaro Galaraga som stod för sången. Andra medverkade var kubanska musikerna Tata Guines och Changuito.

Nya vägar med Calle Real
Förutom att Rickard uppträder med sin pappa spelar han också i salsabandet Calle Real från Stockholm. Bandet bildades 1999 och har fått en allt större publik. Deras musik kan beskrivas som en blandning av kubansk son, timba, salsa, funk, ragga och hip-hop.
- Vi försöker prova på nya saker för att bredda vår publik. Vi har bl.a. uppträtt på Nalen tillsammans med hiphop-artisten Dogge Doggelito, där vi också hade en DJ som scratchade samtidigt till musiken.

Framtidsplaner
- Min förhoppning är att kunna livnära mig på musiken. Så länge pappa orkar jobba vill jag spela med honom, annars är det Calle Real som gäller framför allt annat. I höst åker hela bandet till Kuba för att spela på Benny Moré-festivalen. Då tänker jag passa på att stanna kvar några månader för att fortsätta att studera musik. Jag har fortfarande mycket kvar att lära.