www.salsason.com

PORTRÄTTET
Text: © Nilla Smedberg Foto: © Louise Wohlfahrt

På tu man hand med Stockholm Soneros

Kapellmästaren Janne, kongasspelaren Jouni, och sångerskan Caroline i Stockholm Soneros

Sjumannabandet Stockholm Soneros bildades för knappt två år sedan och har hunnit uppträda på flera populära salsaställen i Stockholm. Du har kanske sett dem spela på restaurangerna La Habana och Sool eller på Mosebacke Etablissementet. I annat fall har du tillfälle att se dem som förband på konserten Manolito y su Trabuco i Solnahallen den 27 maj.

Stockholm Soneros spelar kubansk son med låtar från det tidiga 1900-talets Kuba. Son är en föregångare till salsan och har en mer lugn och lantlig stämning.

Varför väljer då dessa unga musiker att spela traditionell kubansk musik? Jag får en pratstund med tre av bandmedlemmarna: kapellmästaren Janne Bogdan, sångerskan Caroline Schröder och kongasspelaren Jouni Haapala. Vi träffas en av vårens första dagar hemma hos Janne för att reda ut frågan.

- Många älskar musik, men alla blir inte musiker. Varför började ni spela?
JANNE: "För mig är musik som rehabilitering. Livet kan vara tufft,
du kanske saknar kvinna, pengar och jobb, men musiken sviker dig inte utan finns alltid där."

CAROLINE: "Musiken förstärker sinnena. Jag tycker om att sjunga och fascineras av att rösten kan låta så annorlunda beroende på vilken teknik man använder. I son har jag tillåtelse att sjunga starkt."

JOUNI: "Mina föräldrar är musiker så jag har alltid haft musik omkring mig. Jag har spelat trummor sedan jag var liten. Det började med att jag slog sönder mina föräldrars kinapinnar."

Vägen till son
Janne har ungersk bakgrund. Han arbetade tidigare som elektriker men när firman gick i konkurs började han studera musik på allvar. Janne spelar tres (en slags gitarr med tre strängar) och är bandets musikaliske ledare. "Tres fungerar som ett rytminstrument med korta, rytmiska toner. Jag har spelat mycket gitarr men just nu spelar jag bara tres för att det är så spännande och utvecklande."

Caroline är född och uppvuxen i Sverige men hennes föräldrar kommer från Uruguay. I hemmet lyssnade de mycket på klassisk musik, tango och samba. "Pappa ville att jag skulle bli operasångerska men det blev inte så. Jag dras till nostalgin i son och rumba, där finns både glädje och sorg på samma gång."

Jouni har finska rötter, men är född i Sverige. "När jag var yngre spelade jag punk i bland annat bandet De Lyckliga Kompisarna. Den övertygande energin som finns i punk, finns också i son. Det jag gillar med kongas är att man kan få ut så många olika ljud med händerna."

Studierna på Kuba
1996 åkte Caroline och Jouni till Kuba för att studera musik vid musikhögskolan ISA i Havanna. Caroline tog lektioner i sång och Jouni i trumset. Skolans lärare hade väldigt låg lön, de tjänade omkring 5 pesos per dag och var inte alltid tillräckligt engagerade. Ibland dök de inte upp alls på lektionerna. Utöver skolan tog därför Caroline och Jouni privatlektioner, ibland för samma lärare!

CAROLINE: "Jag åkte till Kuba för att lära mig sjunga salsa, men på skolan lärde de bara ut klassisk musik. Till slut sa jag att jag skulle lämna skolan om jag inte fick sjunga salsa. Då hyrde de in lärare som lärde mig salsa och afrokubansk sång. Salsan har varit gatans musik, inte det som spelas på läroverk."

Jouni fick följa med sin lärare när han repeterade med sitt band. "Första gången jag tog över min lärares timbales under en repetition möttes jag av misstänksamhet av de andra i bandet. De trodde väl inte att en svensk kille kunde spela, men gillade sedan hur det lät och från den dagen var jag accepterad. Jag imponerades av att musikerna delade med sig till varandra, kända band lånade ut sina instrument till okända band."

CAROLINE: "Jag saknar värmen som det kubanska folket gav. På Kuba kan folk ta det lugnt och umgås, här i Stockholm går man på högvarv för att hinna med alla plikter. I Havanna hade jag tid att stanna upp och tänka. Jag kommer ihåg en gång när jag var på väg hem sent från skolan. Eftersom det är brist på transportmedel liftar många på Kuba. Den här kvällen liftade jag också och fick skjuts av en man på motorcykel. Jag hade utsikt över det kraftfulla havet, himlen var röd och mitt hår fladdrade i den ljumma vinden. Det var en magisk kväll."

Samma år som Caroline och Jouni var på Kuba firade Janne semester där. "Jag och en vän reste runt i landet. Vi köpte instrument, bland annat bongos och claves, som vi bar runt på och vi möttes av nyfikenhet och av folk som ville spela med oss. En häftig sak jag minns var när min kompis och jag var på väg till ett kvarter där det nästan enbart bor musiker i Mantanzas, en provins utanför Havanna. Vi var sent ute när en tom landsbygdsbuss kom åkande mot oss. Vi erbjöd busschauffören några dollar för att ta oss till kvarteret och då gjorde han en u-sväng och körde oss till musikerna. Resan tog nästan en halvtimme, inte undra på att busstiderna inte är att lita på där! En annan sak jag minns väl är en kväll när vi hade blivit inbjudna att jamma med några musiker. Vi satt utomhus och spelade till gryningen. En av killarna bjöd stolt laget runt på sin fars hemmarullade cigarrer. Det smakade koskit, men det kunde vi förstås inte säga."

Dansens betydelse
JANNE: "Vi är inte ett dansband, man ska kunna stå och hänga i baren och njuta av musiken. Det viktiga för oss är att förmedla en speciell atmosfär till publiken. Jag försöker hålla kvar den känsla jag fick när jag åkte runt på landsbygden på Kuba och träffade stillsamma äldre personligheter med halmhatt som rökte cigarr."

- Dansar ni själva?
CAROLINE: "Jag tycker om att dansa och tog med Jouni på några danslektioner när vi var i Havanna. När jag hör musik rycks hela min kropp med och jag börjar röra mig i takt med tonerna, medan Jouni börjar trumma med fingrarna på vad som helst."

Några i bandet har tagit danslektioner i son i Stockholm och fått mersmak. Janne nöjer sig dock med att spela. "Jag är inte så mycket för att dansa utan sitter hellre och diskuterar när jag går ut. Men jag tycker att son är en mycket vacker dans."

CAROLINE: "Att dansa i par är som att bygga ett konstverk tillsammans, utan att prata. Jag tror att man lyssnar på musiken på ett annat sätt när man kan dansa."

Medan vi sitter och pratar ringer det på dörren. Det är bandets basist Sebastian Berghult och maracasspelare Magnus Eriksson som vill komma in. Efter intervjun ska bandet träffas och välja ut nya låtar till kommande spelningar. Sebastian och Magnus sätter sig ner bredvid oss andra i skinnsoffan och blandar sig snart in i samtalet.

Spelningarna och musikaliska goofar
CAROLINE: "Vår publik är ofta glad och dansant. När vi ser att publiken har kul lyfter vi som band. Vi får mycket respons efter spelningarna, folk kommer fram och säger vad de tyckte om konserten och det är kul."

JANNE: "När de ringer arrangörer som vill att vi ska spela på deras fester blir de tveksamma när de hör att vi är svenskar. Men de brukar bli positivt överraskade när de hör oss spela."

- Är ni nervösa när ni går upp på scen?
JANNE: "I början var vi det, vi visste inte vad publiken skulle tycka. Nu har vi spelat ihop så pass länge att vi känner varandra väl och inte behöver bli nervösa."

SEBASTIAN: "Nuförtiden blir vi bara osäkra när någon av bandmedlemmarna är borta och vi får ta in en vikarie. Då händer det ofta att någon, antingen vikarien eller någon av oss andra "goofar", dvs gör ett musikaliskt misstag. På en spelning kom en vikarierande trumpetare in i baktakt men det var bara att fortsätta och hålla god min."

MAGNUS: "Det är svårt att spela trumpet i son, det är få som klarar av de höga tonerna. De som vikarierar som trumpetare brukar säga "tack och förlåt" när de går från spelningen eftersom det är så lätt att göra misstag."

Festandet och sammanhållningen
SEBASTIAN: "Vi är duktiga på att festa! Många band försvinner åt olika håll efter en spelning, men vi stannar kvar, tar ett par öl och snackar."

JANNE: "Innan vi hade en replokal spelade vi hemma hos Sebastian. Det gjorde vi fram till den dag då störningsjouren hörde av sig."

CAROLINE: "Att spela i ett band ger så mycket mer glädje än om man är ensam. När bandet är samspelt och energin flödar uppstår en nästan euforisk känsla. Vi stöttar och inspirerar varann. Har jag inte lust att repa en dag gör jag det ändå för att ställa upp för de andra i bandet och på så vis går vi framåt."

Drömmar
SEBASTIAN: "Det vore kul att få spela på Roskilde festivalen eller på Hultsfred! Jag ser fram emot konserten med Manolito y su Trabuco."

CAROLINE: "Det gör jag med, men jag är orolig för att folk går dit för att höra modern, snabb salsa och blir besvikna när de hör oss."

JANNE: "Fast vi måste köra vår grej, även om det kan vara svårt att spela son i stora lokaler och få fram den riktiga son-känslan. När jag tänker på den tid jag var på Kuba är det som en dröm. Det påminner mig om när jag var liten och var på semester med mina föräldrar i Ungern; gamla ryska bilar, slitna hus och barn i skoluniformer. Det vore härligt om vi kunde åka på turné i Europa!"

CAROLINE: "Eller i hela världen!"

Tiden har gått och det är dags för mig att lämna Stockholm Soneros. Jag hinner knappt ut i tamburen förrän de plockar fram flera cd-skivor som de ska gå igenom. När jag stänger dörren efter mig och går ut i det milda solskenet hör jag hur de skrattar och pratar i mun på varandra. De planerar för framtiden.